De "seriösa" anteckningarna från mina fisketurer hittar du i Dagboken.
Det här kåseriet till vänster har jag scannat från ett urklipp som jag fått av mamma. Hon har av någon anledning sparat det och kom på att: -Jonas kanske har användning av det!
Kåseriet var infört i Mora Tidning? onsdagen den 21 januari 1976 så det har några år på nacken.
Fisketuren det handlar om rör sig i trakterna av Fröbergsvallen och Yxningåfallen. Om någon har uppgifter om personerna eller något annat kring kåseriet så maila gärna.
Klicka på bilden till vänster så får du upp den som pdf (1,4MB)
En sann historia?
Vinnarfisken
På en ort i norra Dalarna hade en av livsmedelsbutikerna fått en ny och driftig chef med många moderna försäljningspåfund och förändringar i bagaget. Alla var inte glada åt nyordningen och det muttrades konspiratoriskt ute i stugorna. Han var inte bara en utsocknes - vilket automatiskt medförde att han borde sättas på plats illa kvickt - utan även en fisketok av stora mått. Det senare ansågs som en förmildrande omständighet.
För att öka kundtillströmningen arrangerade butikschefen en topplista över lokalt fångade fiskar. Naturligtvis hoppades han själv kunna vinna någon av alla klasserna. De ledande exemplaren i tävlingen förvarades i butiken, eftersom fiskar i fullvuxen modell kan vara svåra att ha i ordinarie lägenhetsfrysskåp. På så vis fick han på samma gång gratis reklam och många nyfikna kunder i affären.
En försommardag kommer en mycket lycklig fiskare in och berättar om en fruktansvärd kamp han vunnit mot en av de största fiskar han skådat. Med sig har han en rejält grov och silvrig best med prickar. Mannen undrar om den platsar i affärsfrysen.
— Vilken magnifik öring säger föreståndaren, som genast inser att den skulle ingen kunna klå. Han skyndar sig att skriva en anmälan av praktpjäsen i flugklassen och gnuggar i smyg händerna åt allt intresse denna anmälan skulle medföra. Det kunde komma att bli extra klirr i kassorna av alla spontanköp om saker och ting blev rätt skött. Fisken placeras i affärens frysdisk med tydliga skyltar om vikt och fångstman men platsen hölls till vidare hemlig på deltagarens begäran.
Tiden går och folket från bygden strömmar naturligtvis till för att beskåda underverket. Men en och annan muttrar tveksamheter när de går ut. Butikschefen vidhåller dock att allt står rätt till. Skulle han inte veta hur en öring ser ut? Inte är det någon båge inte! Ånej!
En vecka senare kommer anmälaren tillsammans med representanter från den lokala fiskeklubben till butiken. Gänget hade varit i Norge dryga veckan innan. Fisket hade varit trögt men man hade rönt en viss framgång den sista dagen. Gruppen åtföljes av den lokale tidningsreportern, som hört ryktet om den märkliga fångsten och nu vill få en utförlig redogörelse med bild på både fisk och fiskare.Fångstmannen ber föreståndaren att få en hel vild lax. Den ska gravas efter eget recept och has till midsommarfesten på fiskeklubben.
En sån lax har man inte enligt chefen. Bara odlad fjordlax i bitar. — Vad är det här då? frågar killen som kommit med praktfisken och pekar på sin inlämnade lax.
© Börje Eriksson 2004
Här följer fyra fiskehistorier, nedtecknade av Herr Kvernmo:
Sik på latin
Jag och Jonas var ute på fisketur i unga år. Som nästan vanligt var kom det en herre och satte sig och undrade om vi var från orten och det var vi ju. Så då börjas det med dom sedvanliga frågorna om var, hur och när fisket ska bedrivas.
Vad jag kommer ihåg så bjöd vi herren på kaffe och samtalen var i gång. Och då som nu så överlåter jag det väsentliga till Jonas, så får jag helt och hållet ägna mig åt att prata skit. Jag vet inte hur det gick till men samtalet kom in på blommor, och Jonas var ju tvungen att briljera med dom latinska namnen på blommorna. Herren i fråga var mycket imponerad av Jonas kunskaper i detta antika språk då han själv heller inte var bortkommen i det språket vad gällde blommor.
Hur det nu var så tog kaffet slut och vi gick för att fiska. Det var den vanliga upphängningen med en 10g, plastkula nederst och tre lockande våtflugor på rad över kulan. Blanka fina harrar var vi på jakt efter, tills vi fick upp en. Jag kommer inte ihåg vem av oss det var som lyckades med bedriften att få upp en av dessa men väl uppe så var det ingen harr. Det var en sik. Vår förvåning var lika stor som svenska folkets när Persson fick en doktorshatt.
Den gode herren som suttit och förkovrat sig på vårat kaffe kom genast rusande, han tyckte detta var lika märkligt som oss. När den värsta förvåningen lagt sig så ville väl herrn vara lite fyndig så han frågade Jonas, - du som kan latin, vet du vad sik heter på latin också?
Jo då, nog visste Jonas det allt. Kvinnofis Luktarrilla! Jag trodde jag skulle dö, när jag sedan insåg att herrn köpte detta till fullo så var jag tvungen att vända mig om. Herren nickade fundersamt på huvudet som om han la namnet på minnet och gick där ifrån.
Ted Kvernmo
Älglortar!
Kent Hård, Jonas Gardsiö, Ted Kvernmo, tre helt vanliga killar var uppe vid Flâken och fiskade. Huru vida det var med fisket kommer inte skribenten ihåg, men kan tänka mig att det var jag som fick mest. Nåja, Kent Hård var en inflyttad Stockholmare, väldigt trevlig och fiskeintresserad, snusade som dom flesta Idregutân. Grovsnus.
Dom som snusar vet att om man går mycket med snusdosan i fickan så blir det små bollar i dosan som man bara kan ta in under läppen utan några större ”bakningar”. Detta gjorde Kent jämt. Han öppnade dosan, tittade ner i densamma, och upptäckte dessa bollar. Va´bra! Rullad och klar! Utbrast han då högt och tydligt. Nu har jag lite svårt att komma ihåg vem det var, jag eller Jonas som kom på den ljusa ide´n att lägga en älgskit i Kent´s snusdosa när han sov. Det blev gjort i alla fall. He he.
Jag kommer ihåg att åtminstone jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt när det vaknades nästa gång. Dosan öppnades i alla fall, och dom sedvanliga orden uttalades, Va´bra! Rullad och klar! Sen åkte fingrarna ner i dosan, och upp kommer en förklädd älgskit, och…. Jaa då! Nu låg den där. Nu var det bara att vänta. Jag kunde inte ens titta åt Jonas håll, för då hade jag dött.
En minut släpade sig förbi utan att han märkte något. Men så började Kent att fara med tungan upp i överläppen hela tiden, precis som man gör när snuset inte ligger rätt. Å´ gode gud!!! Nu höll då jag på att dö. Och jag är övertygad om att Jonas höll på att dö han med. Och detta såg ju naturligtvis Kent. Började ana oråd, tryckte till med tungan en gång till och blev stående. Likblek. Han insåg att han inte stoppat snus i munnen. Men vad fan var det.
Jag skrattade. Jonas skrattade. Men vi höll oss på avstånd, för om man såg Kent i ögonen, var han redo att döda. VA`FAN HAR NI LAGT I SNUSET!!! Älgskit, svarade vi och bröt ihop. OM jag bara på något vis kunde förklara hur Kent såg ut när vi sa älgskit. Färgen kom dock tillbaka ganska omgående i alla fall, för nu började han bli arg. Blicken flackade omkring och jag undrade vad han letade efter, det gick snart upp för mig. När hans blick stannade på yxan sprang Jonas och jag. Ljudligt skrattande, men vi sprang. Naturligtvis fick han inte tag på oss, han hade ju fullt upp med att spotta.
Kent försökte många gånger efter det att hämnas. Naturligtvis så gick då inte jag på det i alla fall, Jonas snusar ju inte ( har ju hänt, men det får bli en annan historia ) så det blev väl andra hämndförsök på honom.
Ted Kvernmo.
P.s. Lägger fortfarande inte in dom ”färdigrullade” utan att klämma lite på dom. Man vet ju aldrig. D.s.
Mellebrua!
Jonas och jag var uppe vid Mellebrua för att dra dom stora. Om det var fru Fortuna eller om det bara inte var ”bett” nog det vet jag inte, men nappade gjorde det då inte. Men det var tidigt på eftermiddagen så än var det inte för sent. Vi satte oss i slâgbua gjorde upp en eld och kokade kaffe. På andra sidan ån kom en tysk husbil och rullade så fint in bland tall och stubb, ut väller en familj, hojtandes på tyska, Jonas tittade på mig och jag tittade på honom. Jaha! Då var det färdigfiskat här då. Men nu var ju kaffet kokat så vi kunde ju lika gärna sitta kvar här och vänta på ”bett”.
Och lite smått roligt blev det ju med, för nu börjades det att packa ur bilen. Kärring och ungar kom ut med diverse ”campingutrustning” som bord i finaste trä och stolar lika så, duk och blomvas var tydligen ett måste. Gubben hann inte mer än lämna förarstolen förrän han hade grävt fram den exklusivaste fiskeutrustning jag har sett på länge och en dragbox som var större än fruns symaskin. Ut ur denna dragbox kommer en wobbler större än stocken han stod på, nåja det kanske var en smärre överdrift, men stor var den. Vid detta laget hade Jonas och jag så smått börjat tycka detta var riktigt roligt.
Tysken kastade ut detta vidunder i ån och när wobblern slog i vattnet var det inte långt ifrån annat än att vi fick lyfta på fötterna för att inte bli blöta. Så stor uppfattade vi att wobblern var. Efter en stunds försök att tömma storån på vatten började snart tysken skrika något till frun. Efter som jag var en klippa på Idremå´l så begrep jag inte vad han sa, men Jonas är ju som alla vet en beläst man så han översatte enkelt dom utropade lyckoskriken.
Han tror han fått fisk, sa Jonas för han skriker till kärringen att hon ska hämta videokameran och filma den stora fisken som just huggit. Jo hej du knappedvard! Han satt naturligtvis fast i någon stor stock på botten. Frun hittade nog ingen kamera för rätt vad det var så börjar tysken att springa runt tallen han stod bredvid, flera varv. För att som det verkade, låsa fast linan. Vi skrattade och utbrast: ja lås fast stocken så den inte flyter iväg. Ja herre min skapare vilken cirkus. Efter mycket skrik och en massa bök, dök den då upp till slut videokameran. Frun bakom kameran och gubben började springa tillbaka runt tallen.
Vid detta laget hade vi rätt ont i magen vi som satt och beskådade detta evenemang.
Loss kom han och började veva som en besatt. Då hände något, det började röra sig under vattenytan. Det var som om någon hade slagit oss på käften. Flinen och gapflabbet fastnade. Detta kan inte vara sant, när vi hämtat oss från chocken började vi fundera på om det inte kunde vara gammelgäddan han fått på wobblern. Jo´ så var det nog!? Nu började flinet åter att infinna sig på våra läppar. Dock inte så värst länge, för där kom den, den största öring jag sett, nu var flinet ända nere i skorna. Och inte nog med det, han fick upp den också. Mot konstens alla regler, han fick upp den. Man ska inte få upp en fisk i den storleken om man bara lägger spöt på axeln och springer upp på land. Det ska inte gå. (Åtminstone tycke vi det efteråt när vi började gå igenom vad som hänt).
När fisken var lyckligt infångad, avlivad och filmad tittade Jonas och jag på varandra med frågande blick. Sekunden efter dök vi ner i våra fiskeväskor för att leta efter en stor och fet wobbler. Men inte hade vi något sånt med oss inte, för det ska bara inte gå. Det ska ju inte det. Efter den dagen är det väldigt sällan jag åker på fiske utan en riktigt stor och fet wobbler i arsenalen.
Draglådan!
En lite färskare historia är ju den när Jonas var ner till Öland med familjen för att hälsa på oss här nere. Attila ringer och frågar om Jonas och jag vill följa honom och Fredrick med ut och fiska. Jo då, det ville vi, (vi kollade med flickvännerna först och dom sade att vi ville). Så vi åker med fiskeutrustning till Kalmar och kliver ombord på båten. Väl ute vid kalvholmarna ( strax norr om ölandsbron ) får vi se att det är grov fisk uppe och bökar vid vattenytan.
Wobbler blir första lockbete och fisket börjar, men inte vill fisken ha wobbler inte, nää då! Spinnare, flugor, jigg, tillböjda skedskaft, en militärnamnbricka med trekrok i provades t.o.m. Men ingenting hjälpte, vi kom överens om att det var någon form av vitfisk, men vilken det vet vi inte än i dag. Attila hade med sig mask, så då provade vi det. Då ledsnar Jonas när dom inte ens ville ha mask, tar upp draglådan tittar på den en stund, stänger locket och se uppgiven ut. Chock nummer ett! Slänger hela draglådan i sjön och skriker ut till fisken; -Här har ni, nu kan ni välja själva vad ni vill ha! Vi andra står bara och gapar. Attila är den förste som hämtar luft och bryter ut i ett gapflabb som går till historien, han skrattar så han får inte ny luft. Jag och Fredrick är inte långt efter.
När den värsta ilskan hos Jonas lagt sig så inser han att det där var nog inte så smart, så han bestämmer sig för att dyka i och ”lura” fiskarna på konfekten. Vi andra bestämmer oss för att dyka i och hjälpa till. Chock nummer två! Attila och Fredrick klär av sig, och vad har dom för badkläder under sina fiskekläder? Jo, dom har lånat sina respektives baddräkter...! Men hallå! Jonas och jag blev alldeles...”till oss” är fel ord i detta sammanhang, men vi blev först stående som fågelholkar och bara gapade tills verkligheten kom i kapp oss. Sedan brakade det loss. Den ena skrattsalvan avlöste den andra. Om vi till sist fick upp draglådan det har jag faktiskt glömt. Vill påminna mig om att vi gjorde det. Jag har i alla fall kvar dom två wobblarna jag fick av Jonas som Tommy gjort. Tror jag fick dom efteråt.
Ted
Tillbaka till toppen
